Här hemma i Sverige mässar vi om digital storytelling, det digitala historieberättandet. Fenomenet är lika hett som sociala medier, search reputation management och SEO, och mer och mer handlar internet om relationsbyggande och att förmedla ”något” istället för att bara sälja sälja sälja. Men historieberättandet i försäljningssammanhang är inget nytt.

Nere i Nordafrika har historieberättande alltid haft en central funktion i samhället och än i dag samlas folk kring en äldre gubbe eller gumma och lyssnar på en berättelse som kan innehålla både humor, moralkakor och historia. Även på marknaderna, i de små butikerna som utåt sett mest bara ser ut som ett hål i väggen men som ibland sedan visar sig vara ett flervåningshus som gömmer massor av intressanta skatter, pågår hela tiden relationsbyggandet och historieberättandet. De ovana turister som stressat och nervöst jagar förbi butikerna hör bara ”köp köp köp” men om man stannar och lyssnar lite till finns det en helt annan melodi. När jag t.ex för tredje gången går förbi matthandlaren i Fes, Marocko som skämtsamt kallar sig Mr Couscous väljer jag att bli inbjuden på en kopp te. Jag vet att jag vill ha en matta och han har alltid varit så trevlig mot mig att det blir naturligt att börja där. Han och hans betydligt mer burduse bror visar mig tålmodigt hela butikens sortiment och efter någon halvtimme har jag bestämt mig för en liten liten röd matta samt, till den burdusa broderns irritation, även prutat ner priset en hel del. Samtidigt har jag fått lite mattkunskap på köpet tillsammans med berättelser om butiken, deras familjer och livet i staden. Trots att det idag är ett helt år sedan jag faktiskt köpte något från Mr Couscous och hans bror hälsar de fortfarande på mig när jag passerar. Vi har druckit ett par koppar te till och jag har fått en inbjudan att någon gång komma hem till dem och äta middag. Jag har inte köpt någon mer matta, men den dag jag ger mig ut på mattjakt är det förmodligen hos dem jag börjar leta. Dessutom vet jag att om jag inte hittar något i just deras butik kommer de att hjälpa mig leta vidare i de kringliggande butikerna – konkurrens går hand i hand med samarbete och självklart får de lite provision om de hjälper grannbutiken med en försäljning.

Precis likadant fungerar det på min favoritrestaurang i samma stad. Jag går gång på gång tillbaka till Thami, Salah och resten av gänget just för att de kommer ihåg mig och ger mig mer än en matupplevelse. Jag har suttit i timmar på deras uteservering och pratat om allt mellan himmel och jord medan de samtidigt skött restaurangen. Genom att sitta där har jag fått träna på min arabiska, lärt mig om maträtterna de serverar och även sett vilka olika taktiker som fungerar (eller inte fungerar) när man vill locka turister till en restaurang.

I förra veckan höll jag en workshop för ett par marockaner som jobbar på Café Clock, ett internationellt kafé i Fes. Deras brittiska chef har insett att Facebook är ett bra sätt att nå ut till turister och mitt uppdrag var att få killarna förstå att Facebook inte handlar om ”kom hit och ät” eller ”idag serverar vi xxx” utan om det som redan finns på plats; stämningen, händelserna, personerna, berättelserna och husdjuren. Kaféet i sig själv har redan ett gott rykte tack vare de underbara, härliga och glada människor som jobbar och rör sig där och att ta det vidare online bör inte vara allt för komplicerat. Så i princip gick min workshop bara ut på att predika historieberättande, i ett land som är omtalat som ett sagornas land.

 Det här är tre av mina Facebook-tips till Café Clock:

• Berätta om saker som redan har skett, inte bara om det som ska ske.
• Lägg upp bilder från konserter och kurser, och se till att man kan tagga sig själv och sina vänner.
• Berätta om Fairouz, den grönögda huskatten som man redan talar om, och vad som händer i hennes liv.